DefiantGardens.framsida

Om trädgårdar på liv och död

För den som under semestern vill grotta ner sig i en god bok tipsar här landskapsavdelningens egen Desirée Johansson om en spännande berättelse om trädgårdens betydelse under krigstid.

Desirée har ordet:

Om trädgårdar på liv och död

Hur viktiga är trädgårdar?

Livsviktiga, enligt Defiant gardens, skriven av Kenneth Helphand, professor emeritus i landskapsarkitektur i Oregon. Boken har inte en enda färgglad trädgårdsbild, bara suddiga svartvita foton, men väldigt gripande berättelser. Den handlar om trädgårdar som finns där man inte tror de kan finnas – i krigszoner och i fångläger. I dessa extrema miljöer kan grönskan vända förtvivlan till hopp och i vissa fall vara skillnaden mellan liv och död.  Ordet defiant  – ungefär trotsig på svenska – beskriver trädgårdarnas funktion i de omänskliga miljöerna. De representerar allt som är motsatsen till krig: liv, hemkänsla, stillsamt arbete, hopp och skönhet.

Helphand gör nedslag i olika krigsmiljöer under första och andra världskriget. Trench gardens, eller skyttegravsträdgårdar, var ett nytt begrepp för mig. Under första världskriget sträckte sig skyttegravarna från Nordsjön till Schweiz i ett komplicerat system med olika frontlinjer och förbindelser mellan dessa. Eftersom ingendera av de krigande parterna gjorde avgörande framsteg blev fronten stillastående i nästan fyra år. I ett obarmhärtigt landskap, med illaluktande, leriga skyttegravar, omgivna av ett ingenmansland med trädskelett och bombkratrar, levde soldaterna år efter år.  I denna helvetiska miljö skapades bakom frontlinjerna odlingar som, förutom att de kunde ge grönsaker, påminde soldaterna om det som finns utanför kriget; skönhet, hem och hopp.  Detta skedde både organiserat uppifrån – och ingick till viss del i krigspropagandan som skickades hem – men också helt improviserat av soldater som flyttade buskar och blommor, bad släktingar hemma att skicka fröer och planterade var de kom åt. På något ställe hade man prytt skyttegravkrönet med snödroppar, planterade i behållare för ammunition.

De odlingar som krigsfångar under andra världskriget skapade – taggtrådsträdgårdar kallas de i boken – tjänade flera syften. I ett läger i Tyskland fick odlingsmarken en mer spektakulär användning. Engelska krigsfångar grävde en tunnel för att försöka fly och dolde de utgrävda massorna genom att mylla ner dem i odlingslotterna.  Även i USA-s läger med internerade japaner under kriget anlades trädgårdar, konstfulla och designade, med stenar, bäckar och exotiska träd, ett sätt att få skönhet, meningsfullt arbete och anknytning till den japanska kulturen.

Att läsa om odlingarna i ghettona i Polen är särskilt smärtsamt. Här fanns stor matbrist och ytterst miserabla förhållanden. Man tog tillvara alla möjligheter att odla mat, men det var brist på allt – ytor, plantor, gödsel, vatten – och många dog av svält.

Men grönskan saknades även på andra sätt. Gränserna för ghettot i Warszawa drogs så att parkerna hamnade utanför. En av fångarna uttryckte det så att det enda vackra som fanns kvar att se var den blå himlen – träd, blommor, allt vackert togs från dem. Det berättas att de som bodde innanför gränsen gick upp på taken för att skåda ut över de omgivande parkerna, kanske gav detta en koppling till normaliteten och hopp om ett liv utanför.  I ghettots barnhem tecknade lärarna blommor, skogar, frukter och djur för barnen, eftersom några av barnen aldrig hade sett sådana. Och kanske för att förmedla det som grönskan representerar – liv, hopp och skönhet.

Boken beskriver också odlingar i dagens krig.  Defiant gardens behövs tyvärr fortfarande.

Om ni vill veta mer:  http://defiantgardens.com/

Välj blogg och få våra viktigaste inlägg en gång i veckan direkt till din inkorg