Hur samhällsnormer styr avfallshanteringen

Jag tillbringade tunnelbanetiden under senare delen av hösten med att klämma mig igenom boken Stadens sopor, Tillvaratagande, förbränning och tippning i Stockholm 1900-1975. Boken är en avhandling skriven av Ylva S Sjöstrand och ett måste för avfallsnördar i Stockholmsregionen! Det är en seriös genomlysning av avfallshanteringens historia i Stockholm under 1900-talet, både hur det gick till i praktiken, men också hur samhället såg på avfallet och avfallshanteringen, och hur frågan hanterades av de styrande.

På baksidan står det bl.a. ”Boken…utgör tänkvärd läsning då avfallsregimerna speglar samhällets värdenormer och hur synen på miljö, teknik och brukbarhet pendlat över tid.” I en tid då vi är väldigt vana att tänka kostnadseffektivitet, är det intressant att läsa en tolkning av historien, där pengarna egentligen inte varit styrande, även om de ibland använts som argument (t.ex. bedömdes avfallsförbränning som bortåt dubbelt så dyrt som deponi, och ändå valde man denna lösning i mitten av seklet).

Snabbversionen av historien  i väldigt stora drag (jag rekommenderar er verkligen att läsa boken för att få mycket mer nyanserad bild):

I början av 1900-talet bestod avfallet till stor del av hästgödsel (mycket arbetshästar användes i Stockholm då, för transporter etc.) och latrin. Sammansättningen förändrades gradvis till att bli mer lik den vi har idag med mer plast och papper (mellan 1930 och 1950 ökade detaljhandeln med 70 % och livsmedelsförsäljningen fördubblades, snabbköp och självbetjäning infördes).

I början av 1900-talet hade man höga återvinningsambitioner, och man skapade system för att sälja gödsel till jordbruk i Mälardalen. I takt med att sammansättningen på avfallet ändrades och mängderna ökade blev det svårare och svårare att bli av med avfallet. Avfall lades på tipp, dumpades i vatten osv. Gradvis ersattes detta med förbränning av avfall, i stor utsträckning utan energiåtervinning. En del avfall eldades i öppna gropar ute i Lövsta i västra Stockholm. Så småningom anslöts avfallsförbränningen till fjärrvärmesystem och rökgasrening infördes (boken slutar ju 1975 så det har ju hänt lite mer sedan dess).

Men det intressanta är alltså tolkningen av varför vi har hanterat avfallet på olika sätt i olika tider. Vanligtvis pratar vi ju idag om avfallets sammansättning, sorterbarhet och om ekonomisk lönsamhet kopplat till de olika stegen i avfallstrappan (det låga oljepriset har t.ex. stor negativ inverkan på plaståtervinningen). Sjöstrand hävdar som jag förstår det att de olika sätt som vi valt att hantera avfallet på under 1900-talet beror mer på samhällets värdenormer, och hu de har förändrats, än på pengar och vad som var tekniskt och praktiskt mest optimalt.

I början av 1900-talet präglades Stockholm av stark inflyttning. Även om Stockholm förändrades och växte mycket snabbt, hade många invånare då sin bakgrund på landet i jordbrukssamhället, där det var självklart med kretsloppstänkande. Detta präglade avfallshanteringen och ledde till kretsloppslösningar på avfallsproblemet.

Så småningom slog modernismen och funktionalismen igenom. Det skulle vara modernt, storskaligt och rationellt. Och i detta ljus valde man avfallsförbränning trots att det inte var det billigaste alternativet. På 60- och 70-talet slog så miljöargumentet igenom (till följd av diverse problem) och medförde utbyggd rökgasrening och en bredare källsorteringsdiskussion igen.

Så vilka samhällsnormer styr oss idag? Kostnadseffektivitet är ju ett välanvänt begrepp, och miljöargumentet blir ju mer och mer relevant för varje dag som går. Samtidigt lever vi med en ständig diskussion om vikten av ekonomisk tillväxt och konsumtionen ökar hela tiden liksom avfallsmängderna. Individualism har också varit en stark trend under lång tid. Vad innebär det för våra val av hur avfallsfrågorna ska hanteras?

 

Välj blogg och få våra viktigaste inlägg en gång i veckan direkt till din inkorg