Återvinning i Melodifestivalen

Som avfallskonsult kände jag mig löjligt bekräftad av att källsortering av avfall fick vara med i mellanakten till Melodifestivalen. Återvinning ingår på något sätt i den nationella självbilden, på samma sätt som föräldralediga pappor och damfotboll. Sedan är vi nog många som kan vittna om att det finns en hel del kvar att göra innan kretsloppen är slutna.

En intressant tendens är att diskussionerna kring vem som ska ha makten över avfallet ökar hela tiden. Avfallslagstiftningen är utformad som att avfall är det som man vill göra sig av med (Med avfall avses varje föremål eller ämne som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med, 15 kap. 1 § miljöbalken.) Men redan nu är det huggsexa om det attraktiva avfallet, dvs. det som har ett värde idag, t.ex. olika metaller. Och framöver kan man se för sig att t.ex. plastavfall kommer att vara en mycket intressant resurs som många vill lägga vantarna på. Och vad händer då med avfallslagstiftningen?

Skillnaden mellan en produkt som säljs och ett avfall är redan idag rätt luddig. Titta t.ex. på bergkross från vägbyggen, som i princip alltid sålt som en ”produkt”, men där det nu, i samband med byggandet av förbifart Stockholm prövas om den är att bedöma som avfall, helt enkelt för att det uppstår så mycket bergkross att det (troligen) inte finns avsättning för hela mängden när den uppstår. (Denna beskrivning skulle nog inte juristerna skriva under på men i praktiken så är det det som har hänt.) I mindre skala skulle man kunna lansera denna något populistiska definition på avfall: Om du inte vill ha den och den inte går att sälja på Blocket så är den ett avfall.

Skämt åsido så tycker jag att det är intressant att filosofera om hur avfallslagstiftningen kommer att fungera i ett samhälle där avfallet mer och mer blir en resurs. Vad tror ni?

Välj blogg och få våra viktigaste inlägg en gång i veckan direkt till din inkorg